En lång väntan!
Hej!
Idag bestämde jag mig för att gå upp så sent som möjligt då jag var väldigt orolig och nervös inför ett kommande telefonsamtal som aldrig kom. Jag ringde upp och frågade varför personen inte hade ringt mig när han skulle. Det visade sig att han hade bokat två olika tider. Men det löste sig.
Jag har varit sjukskriven i lite mer än två år nu och när man är sjukskriven som jag så måste man förnya sjukskrivningen ungefär varannan månad. Detta gör mig fruktansvärt stressad och orolig då jag aldrig vet om jag blir fortsatt sjukskriven. Det jag är rädd för är att de inte ska tro mig, att jag verkligen inte mår så dåligt som jag gör. Det är tufft att vara i någon annans händer. Den person som jag senast talade med om detta som då jobbar med ämnet tyckte jag skulle få sjukersättning. Man kan säga att det är som en slags förtidspension för unga då blir man sjukskriven i max tre år och man behöver inte oroa sig för att läkare, försäkringskassan och så vidare ska flåsa en i nacken. Eftersom jag oftast mår sämre av att ha kontakt med läkare angående sjukskrivning så skulle det vara en stor lättnad att bara få vara i fred och få läka.
I mars 2012 fick jag en fruktansvärt smärta i magen särskillt efter att jag hade ätit. Jag gick till vårdcentralen om detta och jag fick aldrig svar på vad det kunde vara så jag började inbilla mig den ena efter den andra sjukdomen. Det var inte förens två tre månader senare som jag fick reda på att det var gallsten. Men då var det självklart för sent. Då hade jag redan blivit så pass rädd för min egen kropp att jag hade börjat förbereda mig för att dö. Den 18 juni 2012, (min födelsedag) vaknade jag runt halv sex på morgonen utav denna hemska smärta. Men den här gången gick det inte över. Vid ett två tiden ringde mamma sjukhuset och de ville att jag skulle komma in. De frågade om jag ville ha en ambulans men jag sa förstås nej då jag tyckte att medvetlösa och döende människor skulle ha ambulans. Jag tog min packning som jag hade packat månader innan och satte mig i bilen med mamma och pappa. I efterhand ångrar jag att jag inte valde ambulansen, men vi kom i alla fall fram efter att jag både kräkts och var halvt borta i huvudet och rent ut sagt panikslagen. Den 20 juni åkte jag in på operation efter två dagar av tester och annat som skulle göras, men jag fick inte åka hem. De som ligger mig närmast vet att jag har en fruktansvärd fobi för att sova borta, den har i och för sig blivit en aning bättre med åren. Läkarna var precis och skulle söva mig när jag sa till dem väldigt tydligt och bestämt att, "jag hoppas att ni vet vad ni ska operera bort så ni inte tar bort fel. Ni ska ta bort gallblåsan, gallblåsan!". Jag har nämligen sett en serie som heter sjukan där läkarna tar bort fel organ. Efteråt vaknade jag upp och det gjorde inte ont längre.
Dagen efter fick jag åka hem. När jag väl kom hem började den verkliga utmaningen i mitt liv. Jag trodde att när väl smärtan var över och gallan var borta skulle jag må bra igen men jag kunde inte ha annat än fel. Utav all denna rädsla jag har haft innan operationen hade verkligen gett ärr efter sig. När jag väl hade kommit hem sov jag i soffan i flera månader som jag hade gjort innan operationen. Läkarna sjukskrev mig på grund av panikångest och depression. Tänk att något som rädsla kan sätta sådana djupa spår i en.
På några sätt har jag förbättrats och jag är inte längre så rädd för min egen kropp längre. Om jag får en panikattack så vet jag att jag inte dör utav den även om det känns så.
Något som jag inte gillar är när folk skriver om den ena till den andra sjukdomen/problemen de har men jag kände att jag behövde nämna något om detta då detta är en stor del som härjar inom mig.
- Therése
