Theesan

Idag börjar jag dagen med att känna mig så otroligt stressad och nervös att magen vänder sig inåt. Det här att vara sjukskriven har sina mörka sidor. Folk omkring en kanske tror att det är en lathet att vara sjukskriven. Att man på något sätt kommer undan omvärlden och ens ansvar. Men de personerna kan inte ha mer fel. Att vara sjukskriven är inte något man vill. Man vill inte vara i händerna på någon annan. Man vill känna frihet och göra det som faller en in. 

Jag har varit sjukskriven i lite mer än ett år nu och jag blir alltid lika stressad och mår väldigt dåligt när man ska ringa sin läkare för en förlängd sjukskrivning. Jag är alltid lika rädd att de ska säga att de tycker att jag inte behöver det här längre. Men om sanningen ska fram så mår jag inte alls bra. Jag vaknar om nätterna av att mitt hjärta håller på att hoppa ur kroppen av min pulserande hjärtklappning. Nästan varje natt vaknar jag med en hemsk huvudvärk som jag får utav min spändhet. Jag har fått en ny ovana genom året som gått. Det är att jag biter ihop och spänner käkarna när jag blir orolig. Folk omkring mig tycker det är konstigt att jag alltid går upp så sent. Men det har sina orsaker. Jag kan helt enkelt inte sova om nätterna och får sitta uppe vid TV.n för att lugna ner min kropp igen. Det känns hemskt att känna att man inte har någon kontroll över sin kropp. Min kropp lever sitt egna liv. 

 

Oftast efter ett möte med min läkare eller ett telefonsamtal ifrån vårdcentralen får mig att må dåligt i veckor efteråt. När jag väl börjar komma in i banan igen så är det dags att förlänga igen. Jag hinner liksom aldrig slappna av och få en chans till att må bättre. Det känns som om jag aldrig får vara ifred för att läka.

 

På dagarna mår jag på ett annat sätt än om nätterna. På dagarna när jag ska iväg någonstans t ex så stressar jag upp mig så mycket att jag får panik. När jag känner så och är utanför mitt hem, som i matbutiken så kan jag inte annat än att försöka andas eller i värsta fall springa ut i bilen eller om jag är med mina föräldrar så får de ibland åka hem med mig. 

 

Jag har även problem med helt vanliga promenader. Om jag har bestämt mig för att gå en långpromenad i skogen häromkring mitt hem så kan det sluta med att jag får vända tillbaka bara några hundra meter ifrån. Detta har i och för sig blivit bättre. Det kommer och går liksom. Ibland kan jag gå upp till en och en halv timme och ibland i bara tio minuter. 

 

Allt detta driver mig till vansinne. Jag vill ju så mycket. Men det är som om mina egna ben gör krockben för mig. 

De som säger att en sjukskrivning är en utväg från ansvar och annat vet helt enkelt inte vad dem talar om. 

 

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna komma ut i arbetslivet som förr. Jag får kanske helt enkelt komma på en annan lösning till arbete. Jag har en plan, men det är allt jag har, en plan!